Gamla ord

Runt omkring på nätet finns digitala tidskapslar där jag samlat och sparat på mina egna ord sedan 2003. De allra äldsta orden, Lunarstorm-dagboken från 2002 och ca 2 år framåt, finns inte ens kvar i cyberrymden. Jag raderar aldrig privata mejl och kan ibland bli lite ledsen över att mitt första mejlkonto inte längre finns.
 
Den här bloggen och alla de tusentals ord som finns samlade här är en av mina käraste ägodelar. Jag är mig själv evigt tacksam för att jag framför allt under piteåren var så fantastiskt besatt av att dokumentera och skriva ner allt. Som den evige nostalgikern jag är kan jag ibland välja en valfri månad från arkivet och läsa inlägg om fester, bekymmer och svunna förälskelser. Även fast mitt minne är så där läskigt fyllt av detaljer så är det bra fint att kunna få stöd av mina egna ord när jag vill minnas vissa saker ännu tydligare.
 
I kväll läste jag gamla ord ur gamla mejl för att se om mina gamla ord såg annorlunda ut nu jämfört med vad de gjorde då. Jag funderade på om min något brutala ärlighet var för mycket. Eller om jag helt enkelt var ärlig mot mig själv genom att vara så pass ärlig. Över tre år har passerat och jag ser inte att jag hade velat eller kunnat hantera situationen annorlunda i dag. Och det känns skönt. Att jag gjorde rätt.
 
Jag är inte så himla munter för tillfället. När jag är omunter så hamnar jag lätt i gamla arkiv av gamla ord i ett försök att muntra upp mig själv. Och det är väl kanske en del av problemet. Att jag är bättre på att blicka bakåt än framåt. Även fast jag vet vad jag ska jobba med fram till augusti så oroar jag mig för framtiden. Jag känner mig opeppad på det mesta och är återigen tillbaka på vad-fan-ska-jag-göra-med-mitt-liv-berg -och dalbanan. Och jag som blir så himla åksjuk av allt.
 
Inte hjälper det att ställa om dygnet varje helg för att det är vid den här tiden min kropp helst vill vara vaken.
 
/ Lania