Bättre sent än aldrig

I dag kom beskedet. Den lilla magisteruppsatsen som jag köttade klart för några veckor sedan roffade åt sig ett VG.

Det som började som en lång jävla uppförsbacke i april 2010, har nu äntligen fått ett slut. Känns fint att få avsluta mina universitetsstudier på topp, med ett akademiskt verk som jag faktiskt är riktigt nöjd med. Nu ska jag bara få kalaset publicerat och sedan kan jag plocka ut min examen och få ett diplom som jag förmodligen aldrig kommer att visa någon.

Hela grejen att jag medelst blod, svett, tårar och socker tvingade mig själv att skriva klart har ju mest varit för min egen skull. Jag klarade det. Och så vill jag alltid känna. Att det inte finns något som jag inte klarar (det vill säga typ allt som inte har med sportbollar och fysisk ansträngning att göra).

Efter en långhelg med sekten är lägenheten i Fruängen bra ensam. Det sticker lite i hjärtat att jag förmodligen inte kommer att få träffa vissa förrän det är dags för Kittel.

I morgon väntar Allsångs-premiär på Skansen tillsammans med min finne och Mello-kollega Mirja. Fanns ju inte på kartan att vi skulle missa vår älskade Banan-karl.

God natt.
/ Lania