21 kilo

Jag har alltid sett mig själv som en relativt normalfluffig person. Inte särskilt smal, men inte heller överdrivet stor. Under högstadiet och gymnasiet hetsade jag en del över min vikt, men ju äldre jag blev desto mer insåg jag hur mycket roligare det är att äta massor av gott i stället för att tänka på hur mycket man väger.
 
Här hemma har jag en våg, men den används mest när jag ska flyga och behöver väga bagaget. I dag ställde jag mig på den för första gången på jag vet inte hur länge. Eftersom jag ska hyra skidor i Åre tänkte jag att det kunde vara bra att ha lite koll på hur skidorna skulle ställas in.
 
Där och då insåg jag att jag sedan början på gymnasiet har gått upp 21 kilo. Det är typ en mindre person! Och samtidigt inser jag hur otroligt smal jag måste ha varit då, eftersom jag inte har växt något på längden på ungefär 8 år. 
 
Överallt hetsas det om dieter, bantning, träning och annat som "gör dig smal på si och så många veckor". Nu minns jag inte riktigt hur min kropp var och kändes för 21 kilo sedan, men jag kan tänka mig att den måste ha varit ganska tråkig, formlös och benig. Jag kan minnas att det kunde göra ont att sitta för länge på hårda underlag och att revbenen skavde. Hur kul är det liksom?
 
Jag kanske inte rör på mig så mycket som man behöver göra, men det liv jag lever är inte på något sätt ohälsosamt. Trots de 21 kilona som smugit sig på de senaste åren så känner jag mig fortfarande rätt normalbyggd.
 
Kommer världen vi lever i någonsin ha ett hälsosamt kroppsideal för kvinnor? Eller räknas jag som tjock nu när mina revben inte är synliga och jag inte längre kan klämma mig i de där jeansen i storlek 27?
 
Jag är då hellre tjock och lycklig än benig och tråkig.
 
/ Lania