Love Music Hata Rasism

En Londonhelg senare ar jag tillbaka i Oxford. Fattig, men ett par skor rikare och darmed lycklig. Fast sa fort man satter sig vid datorn och borjar surfa rycks man ner nar man mots av rubriker som denna: Polis grep Doherty.

Jag hatar Aftonbladet. De ar sa javla korkade. Var FAN far de sin sa kallade fakta i fran? Ur en apas rovhal? "Han riskerar nu 10 års fängelse för injektionen i den unga medvetslösa flickan - ett av hans mest hängivna fans." DRAMATISKT. Det ar sakert jattesant. Puckon. "Den stora gratiskonserten på Trafalgar Square, en antirasistgala där bland annat Belle and Sebastian deltog, lockade över 3000 åskådare". 3000 askadare, 50 000 askadare, same sh*t different name? 47 000 manniskor hit och dit, spela roll. Jag var dar. Det var definitivt fler an 3000 personer dar.

Jag vet inte vad jag ska tro om hela den har grejen, jag kanske ar naiv som hela tiden vill tro det basta om Pete bara for att jag alskar den han brukade vara. Han som alskade musik, poesi och Carl mer an allt annat pa jorden. Det kanske har gatt sa langt att han inte existerar langre, men tills dess att han bevisats skyldig, eller oskyldig, tanker jag inte lita pa ett ord skvallertidningarna skriver.



Helgen.

Alskade Klara var i stan med Chasing Charlie och ett gang skona skaningar. Aterforeningen blev sadar romantiskt klyschig. Jag och Klara sag varandra pa hall och sprang langs Edgware road tills vi mottes halvvags och slangde oss i varandras armar. Tillsammans begav vi oss till Sannas ex-lagenhet dar vi did some catching up och drack ol innan det var dags att bege sig till kvallens givna mal - Club NME pa Koko.

Vi kom in gratis vilket innebar att det fanns olpengar over, vilket i sin tur innebar att alla blev aspackade. 10 timmars brist pa mat gjorde att det inte tog lang tid innan jag var rejalt tillforfriskad. Ett tomt dansgolv var valdigt snart fyllt med fina fulla svenskar. Stockholmare, skaningar och goteborgare united, vilken syn. Musiken var som alltid fantastisk. Det ar nastan sa att DJ'n maste lara sig att spela lite daliga latar emellanat sa att man inte dor av utmattning efter all galen-dans och sang. HIVES, Strokes, Libertines, Arctic, Rakes, Franz, Mystery Jets, Baby Shambles,  Kaiser Chiefs, Coral, Killers, Razorlight, allt. Underbart.

Hur ska jag overleva utan Club NME? Losning: Starta egen popklubb i Pitea, vilket jag och Sanna planerar att gora. Den kommer bli grym, det basta fran svensk och brittisk musik. Alla ar valkomna att vallfarda norrut i host.

Valdigt tidigt for att vara oss avlagsnade vi oss fran Koko och Mornington Crescent och begav oss hemat till Paddington och Sanna och Malins nya boende ovanfor puben de jobbar pa. Ett golv, liggunderlag och sovsack har aldrig varit mer inbjudande, trots att man under morgontimmarna occasionally blev vackt av att golvet skakade av tunnelbanan som gar strax under huset.


Pa lordagen hade jag, Sanna och Frida Love Music Hata Rasism (de tva sista orden ska saklart vara pa engelska, men mongosakerhetsfiltret fattar inte att det ar for a good cause)-karnevalen pa Trafalgar Square i sikte. En massa band spelade, hip hop blandat med indierock. Crowden var minst sagt blandad. Vi sag Metro Riots spela tva latar och sen gick jag, Sanna och Frida och satte oss mot ett staket och kollade pa manniskor. Vi sag varldshistoriens snyggaste 14-aring och andra vackra personer. Det var lite festivalstamning over det hela. Det luktade ol, var sigt och folk rokte pa som galningar. Ah. Festivalnostalgi.

Som jag skrev i borjan kunde inte Pete komma for att han blivit arresterad, men Baby Shambles (det ar egentligen snyggare att skriva Babyshambles, men det ska tydligen vara Baby Shambles. Forvirrande) basist Drew kom och spelade  Albion och publikens alla sma indiekids, inklusive mig och Frida, stod och sjong med. Det var vackert. Jag alskar England. Det kommer absolut inte bli samma sak att sta och sjunga Albion pa Hultsfred bland en massa svennar (de kommer, positivt tankande, positivt tankande).

3000 personer, visst Aftonbladet.
Japp Aftonbladet, 3000 personer samlades pa Trafalgar Square.

Nasta intressanta band var Boy Kill Boy (helvete, det var inte de som skulle spela pa E-boda), skitsnygga, bra musik. Till sist var det dags for karnevalens headliner Belle & Sebastian. Da kan man lagga till dem pa listan av sedda band. De spelade Funny Little Frog, White Collar Boy, I'm A Cuckoo och ett par andra latar. Inte sa overdrivet roliga att kolla pa, men Stuart Murdoch var gullig nar han dansade och de ar mysiga, och sa var det gratis. Gratis ar bra.

Pa kvallen lagade jag och Sanna hennes forsta maltid i det nya rummet, Dorritos med smalt ost, sweet chilisas och guacemole. Fantastiskt gott. Sen gick vi pa bio och sag American Dreamz. Skum javla American Idol-parodi med Hugh Grant och Mandy Moore i huvudrollerna. Inte vard £9.30, men bitvis underhallande. - You have been Omerized!


Och idag hangde jag med Malin och Steph som Sanna och Malin jobbar med. Jag kopte skor, hangde pa Pride of Paddington och sen bar det av hem till Oxford (jag skrev London 2 ganger innan jag skrev Oxford, jag hor inte hemma har.) Nu ar jag har, javligt illamaende av nagon anledning. Har pratat med mamma om Hultsfred och hon reagerade overraskande lugnt. Skont. Mor och far kommer till England helgen innan jag aker tillbaka till Sverige. Fan. Dar rok ett-ars-student-jubileums-firandet. Jag ska leka guide och de ska ta hem saker som jag och Sanna inte kommer lyckas fa hem.

Au revoir.
/ Lania