Homeward rolling au pair

Vaskorna ar fardigpackade, passet som inte har anvants pa 5 manader ar nedstoppat i handvaskan.

I'm going home.

Nu hander det verkligen. De senaste veckorna har det bara varit sa overkliga. Hem? Vad ar egentligen hemma? Numera raknar jag bade Oxford och London som mina hem. Och Stockholm. Snart aven Pitea.

Allt ar egentligen klart, men mitt hjarta slar jattefort, jag ar stressad till tusen och det kanns som att jag har glomt minst 47 saker. There's no turning back now. Glommer jag nagot ar det glomt for alltid. Jag kommer inte tillbaka.

Ska ivag pa nagon javla lunch snart. Det ar minst 35 grader varmt och jag haller pa och svimma av varmeslag. Det har ar inte halsosamt.

Jag saknar redan London. Jag kommer att sakna Frida. Jag kommer att sakna Starbucks. Jag kommer att sakna Kentucky Fried Chicken. Jag kommer att sakna Primark. Jag kommer att sakna tyskarna och hollandskan. Jag kommer att sakna billiga skivor. Jag kommer att sakna att prata engelska. Jag kommer att sakna att kunna ga och kopa skrapmat klockan 4 pa morgonen. Jag kommer att sakna KOKO. Jag kommer att sakna The Zodiac. Jag kommer att sakna riktiga indiediscon. Jag kommer att sakna Musiken och Konserterna. Jag kommer att sakna England.

Hej da England. I've had the time of my life. Tell me what can you want, when you've got it all? Inget. Jag har verkligen haft allt har.

Vi ses i Sverige nar jag fatt internet igen om 2-3 veckor.

Until then.

Ta-ta.
/ Lania

Four germans and a dutch person in a lion hat

Avskedsmiddag: check. Det borjar verkligen narma sig nu. Och jag har fortfarande inte packat. Jag behover borja forsta att jag faktiskt aker. Pa riktigt. Jag fick en musmatta (som symbol for mitt datorberoende, de tankte dock inte pa att jag kor high tech med lasermus) med en bild pa mina kara Oxford-vanner och ett foto med ett litet brev fran Andrea. "Thank you for teaching me how to pose, but you are still the best poser ever". Det ar jag i notskal. Posern, det ar sa jag kommer att minnas. I love it. 

Det var lite sorgligt att saga hej da. Tyskarna och hollandskan var mina forsta, och enda riktiga vanner i Oxford. Lite speciellt liksom. Valdigt manga har forsokt bli kompis med mig har i Oxford, men jag ar petig, det kravs lite mer an att tvinga pa mig sitt telefonnummer for att fa aran att vara min van. Jag tror inte pa ytliga vanskaper. Kvalitet framfor kvantitet. Forhoppningsvis blir det en liten reunion nasta sommar. Tills dess far msn och mail duga.

I morgon.

Sista inlagget utan svenska bokstaver kommer formodligen nagon gang pa formiddagen.

God kväll.
/ Lania

Can't you see what you've done to my heart?

Sista gangen. Hej da Pride of Paddington. Anvander mitt Oyster card pa buss nummer 7 mot Tottenham Court Road. £1.90 remaining. Gar av vid Marble Arch framfor Odeon Cinema. Ner i tunnlarna, uppgang 8. Hyde Park, Speaker's Corner. Oxford Express, X90, gar upp for Oxford Street, forbi Hilton, London Metropole. Genom City Of London, Borough of Hammersmith & Fulham. Vag A40. Hej da London. Hoppas det inte drojer allt for lange innan vi ses igen. I love you.


Gardagen spenderades i Hyde Park pa en filt med iPod och Sanna som sallskap. Vi solade, jag lyssnade pa  Up The Bracket, vi at glass och egofotade. Det var jattefint halvmotljus, sa vi var tvungna. Smakprov pa hur snygga vi lyckades bli kommer forhoppningsvis nar Sanna kommer hem och borjar blogga igen. Jag maste daremot godkanna och korrekturlasa hennes inlagg innan de far tillatelse att publiceras. Ich bin uber spraknazi (eller kanske bara jugend om man jamfor med vissa). Grammatiskt inkorrekta inlagg are banned from this blogg. Svengelska daremot rules.

Efter 3 timmar i solen begav vi oss mot Oxford Cirus och TopShop. 30 minuter senare var jag en uberindie outfit rikare, och tyvarr massor av pund fattigare, men vad gor man inte for konstens skull. TopShop Oxford Street ar att do for.

Vi at middag pa KFC. Toasted Twister. Gudomligt. Ungefar lika gudomligt som att ligga och halvsova och kolla pa The Kindness of Strangers uppe pa Sannas rum. Att det var sa pass dammigt att min nasa rann konstant ar skit man far ta.

Trotta och elandiga, men anda javligt snygga, begav vi oss till Metro's I Bet You Look Good On The Dance Floor ( "at least 10 Arctic Monkeys tracks a night!" ). Frida kom och gjorde oss sallskap. Vi sprang pa var straighta favoritbog Jonas. Vi dansade, men for en gangs skull var det inte galendans det handlade om. Ingen var i tillrackligt bra form for det. Vi korde mer pa pose-til-you-die-dans. Sista utekvallen i England for min del. Inte perfekt med tanke pa mitt forkylda tillstand, men Time For Heroes och Up The Bracket gottgjorde det hela. Forsok hitta en indieklubb i Sverige dar alla sjunger med i varenda litet ord till de latarna. Kanslan och stamningen ar oslagbar. Mainstream indie for life.


Och nu ar jag i Oxford igen. Det ar jattevarmt och somrigt. Jag lider. Min kropp ar inte gjord for sommarvarme. Om det ar varmt pa Hultsfred dor jag.

2 dagar kvar, vilket kanske inte kommer som en total overraskning eftersom det igar var 3 dagar kvar. The ultimate mental breakdown is approaching.

Jag [hjärta] England 4-eva. Aven om mitt hjarta ar forstort av all olycklig karlek.

(Jag orkar och vagar inte ens tanka pa att Pete har lagt in sig pa rehab for de kommande veckorna. Snalla, snalla, snalla. Babyshambles maste komma till Hultsfred.)

Ses.
/ Lania