Bråvallafestivalen 2014

I veckan bestämde jag och Ulrika oss lite halvspontant för att åka till Bråvallafestivalen över dagen. Bokningarna till fredagen bjöd på lite för mycket fin nostalgi för att vi skulle kunna motstå. Norrköping välkomnade oss med världens jävla skyfall och åskoväder och det var riktigt läskigt att det första vi möttes av var att folk hade blivit allvarligt skadade av ett blixtnedslag på campingen. Lite senare när vi stötte på några gamla pitevänner fick vi höra att blixten slagit ned precis bredvid deras tält. Så obehagligt och så skönt att de klarade sig helt oskadda.
 
Vi inledde festivaldagen med att se lite av Linnea Henriksson och resten av dagen sprang vi mellan de två största scenerna och fick njuta av Daniel Adams-Ray (i sällskap av The Kooks som stod precis, precis bredvid oss), The Kooks, Mando Diao, The Hives, lite av Veronica Maggio (som jag fortfarande inte är särskilt imponerad av som liveartist), Kings of Leon och Placebo. Så mycket fin tonårsnostalgi inklämd på en liten dag!
 
Vi dränktes i massor av regn, men jag hade fryspåsar i skorna och
fick smaka churros för första gången och blev så här nöjd.
 
Under en kort stund fick vi till och med sällskap av solen.
 
Och den tittade även fram senare på kvällen.
 
Som lyckligast var jag när jag fick skutta och sjunga till alla fina The Kooks-hits från Inside In/Inside Out-skivan. Så himla mycket fin nostalgi som fortfarande får britindiepop-hjärtat att klappa och hoppa över några slag. The Hives är alltid The Hives. Så här 10 år efter min mest fanatiska The Hives-period så exploderar inte hjärtat lika mycket längre, men underhålla vet de minsann hur man gör. Även Kings of Leon bjöd på en massa gamla hits som fick mig att minnas tillbaka till fina platser och människor från svunna tider. 
 
 
Pelle är bra tokig, men fortfarande himla stilig. 
 
Kings of Leon med en riktigt snygg ljus/video-rigg.
 
Regn i motljus fick mig att längta efter min systemkamera,
men Håkan (mobilen) klarade sig ändå rätt fint.
 
Som högst skuttade jag nästan när Håkan Hellström dök upp och gästade Veronica Maggio under Hela huset. Jag är nog fortfarande i någon slags nyförälskelsefas när det kommer till Håkan och dör litegrann av allt som har med honom att göra. Det känns fantastiskt att jag fortfarande kan känna så när det kommer till musik. Och trots att hela kroppen värkt i dag efter alldeles för lite sömn så vill jag aldrig sluta göra halvknäppa saker som att spontanåka på festival över en dag för att sedan ta en buss hem klockan fyra på morgonen.
 
Någonstans långt, långt bort dök Håkan upp.
 
Nu är det i alla fall slut på inbokade konserter och festivaler denna sommar. Känns lite tomt, men nu är det bara 20 (!) dagar kvar tills dess att vi åker till Island! Och bara fem arbetsdagar kvar innan jag går på semester. Igen.
 
/ Lania

Midsommarsemester

Semester, etapp 1 av 3, inleddes i torsdags då jag flög upp till Luleå för att spendera midsommarhelgen i Åsa och Johans Örnnäste. Trots att värmen hade gått och gömt sig någonstans så dukade vi upp långbord utomhus och lunchen ackompanjerades av god mat, två efterrätter och snapsakademiker. Lyx att få njuta av flerstämmiga visor, bara så där.
 
Tyvärr var antalet sektmedlemmar i årets midsommarsällskap en aning snålt, men det hindrade oss inte från att introducera äventyrskrocket för övriga firare. Med tanke på hur länge och hur mycket vi har ägnat oss åt denna sport (japp, det är så nära sport jag kommer i alla fall) så borde jag vara rätt bra. Men så här fem år senare är jag bara bra ibland.
 
Vi åt och drack och åt, och när småtimmarna började närma sig så förflyttade sig, som sig bör, en del av sällskapet in i Örnnästets musikrum. Det hördes att snapsflaskorna sedan länge var tömda, men musik är alltid trevligt och som vanligt spelades det långt in på natten innan husets sista icke-övernattande gäst cyklade hemåt i midnattssolen.
 
Helgen fortsatte sedan i en rätt lugn takt med en utflykt till Karlsvik via Måttsundsbacken och eftersom vädret inte riktigt var med oss hela tiden blev det en del film, mys och Band of Brothers in på småtimmarna för nattsuddarna.
 
Sista natten brann himlen för mig.
 
På måndagen tog jag farväl av Luleå och Norrbotten för denna gång och satte jag mig på nattåget ner mot Stockholm. Skäms lite över det faktum att det här var andra gången någonsin som jag åkte nattåg, men det var inte alls särskilt plågsamt när man unnade sig en liggplats. Snålstudenten inom mig valde att ha sittplats hela vägen ner en gång, och efter det så lät jag bli att åka tåg. Men det ska det bli ändring på nu.
 
Sedan i tisdags har jag egentligen inte alls gjort särskilt mycket. Och det förtjänar jag. I morgon drar jag och Ullis lite spontant till Bråvallafestivalen för att se Kings of Leon, The Kooks, The Hives, Mando Diao, Placebo, med flera. Lite tonårsnostalgi helt enkelt!
 
Vi ses på andra sidan!
 
/ Lania

#KENTFEST | Gärdet | 15 juni

I går ägde sommarens sista inplanerade konsert/festival rum och även om mitt lilla konsert- och konfettiälskande hjärta känns lite tomt nu så är jag så sjukt tacksam över det jag har fått uppleva de senaste nio dagarna. Det är fortfarande smått ofattbart att jag lyckats klämma in tre av mina absoluta favoritband/artister under en så kort period.
 
Gärdet, #KENTFEST och min tolfte spelning med kent stod på agendan. Tolv spelningar är ingenting jämfört med vad de värsta nördarna har i bagaget, men jag är rätt nöjd över att jag har hållit antalet kent-konserter på en relativt rimlig nivå. Redan efter (?) tolv år och tolv spelningar känner jag att det hjärta, som en gång i tiden höll på att explodera ur bröstkorgen för dessa fyra till fem karlar, inte längre klappar lika starkt när det vankas kent-konsert.
 
Festivaldagen inleddes med ett mms från Joel.
En bild från stora scen och meddelandet "Du här?".
Vi hann catcha upp en sväng och jag fick en liten present. Bäst!
 
Det känns som att jag typ har sett den här ljusriggen förr?
Fortfarande snyggt, men kanske lite fantastilöst att köra nästan exakt samma rigg igen?
 
Är och kommer nog alltid att vara obotligt förälskad i han den där Jocke.
 
Det är egentligen inte så konstigt. Även om jag älskar Tigerdrottningen så kommer den och de senaste fem skivorna aldrig att kännas lika mycket som framför allt Vapen & ammunition och Du & jag döden, som bidrog till att revolutionera hela mitt musikintresse. Jag är i alla fall glad över att 747 och Mannen i den vita hatten fortfarande får lov att avsluta varsitt set, och att det då och då dyker upp fina överraskningar som Vi kan väl vänta tills i morgon och M. Men som alla andra töntar hade jag så klart önskat ännu fler gamla klassiker.
 
Jag får vara lycklig över det faktum att jag är tillräckligt gammal i gamet för att ha hunnit uppleva låtar som Chans, Stoppa mig juni (lilla ego), Kevlarsjäl, Blåjeans, En timme en minut, Cowboys (x3!) och Gravitation live. Någon gång när jag har lite för mycket fritid ska jag göra ett diagram över alla kent-låtar jag har hört live. Bara för att jag kan.
 

Konfetti ♥

Jocke spanar efter fyrverkerierna till sluttonerna av Mannen i den vita hatten.
 
  1. Vi kan väl vänta tills i morgon
  2. Mirage 
  3. Skogarna 
  4. Var är vi nu? 
  5. Petroleum 
  6. Jag ser dig 
  7. Hjärta 
  8. Dom andra 
  9. Godhet (med Beatrice Eli)
  10. La belle époque 
  11. Svart snö (med Petra Marklund)
  12. Ingenting 
  13. Din enda vän 
  14. Allt har sin tid 
  15. Musik Non Stop 
  16. Utan dina andetag 
  17. Den andra sidan
    --------------------------
  18. Sverige 
  19. 999 
  20. 747 
    --------------------------
  21. Mannen i den vita hatten (16 år senare) 
 
Nu då?
 
/ Lania