Gamla ord

Runt omkring på nätet finns digitala tidskapslar där jag samlat och sparat på mina egna ord sedan 2003. De allra äldsta orden, Lunarstorm-dagboken från 2002 och ca 2 år framåt, finns inte ens kvar i cyberrymden. Jag raderar aldrig privata mejl och kan ibland bli lite ledsen över att mitt första mejlkonto inte längre finns.
 
Den här bloggen och alla de tusentals ord som finns samlade här är en av mina käraste ägodelar. Jag är mig själv evigt tacksam för att jag framför allt under piteåren var så fantastiskt besatt av att dokumentera och skriva ner allt. Som den evige nostalgikern jag är kan jag ibland välja en valfri månad från arkivet och läsa inlägg om fester, bekymmer och svunna förälskelser. Även fast mitt minne är så där läskigt fyllt av detaljer så är det bra fint att kunna få stöd av mina egna ord när jag vill minnas vissa saker ännu tydligare.
 
I kväll läste jag gamla ord ur gamla mejl för att se om mina gamla ord såg annorlunda ut nu jämfört med vad de gjorde då. Jag funderade på om min något brutala ärlighet var för mycket. Eller om jag helt enkelt var ärlig mot mig själv genom att vara så pass ärlig. Över tre år har passerat och jag ser inte att jag hade velat eller kunnat hantera situationen annorlunda i dag. Och det känns skönt. Att jag gjorde rätt.
 
Jag är inte så himla munter för tillfället. När jag är omunter så hamnar jag lätt i gamla arkiv av gamla ord i ett försök att muntra upp mig själv. Och det är väl kanske en del av problemet. Att jag är bättre på att blicka bakåt än framåt. Även fast jag vet vad jag ska jobba med fram till augusti så oroar jag mig för framtiden. Jag känner mig opeppad på det mesta och är återigen tillbaka på vad-fan-ska-jag-göra-med-mitt-liv-berg -och dalbanan. Och jag som blir så himla åksjuk av allt.
 
Inte hjälper det att ställa om dygnet varje helg för att det är vid den här tiden min kropp helst vill vara vaken.
 
/ Lania

Kräftskiva i november

I går var jag på min första kräftskiva. Eftersom jag är allergisk mot kräftor har det aldrig riktigt blivit av att jag gått på någon. Jag har förstått att kräftskivor vanligtvis brukar äga rum någon gång i slutet på sommaren. Men Fias kräftskiva är en speciell kräftskiva, så den går man på i november. 
 
Vi gjorde egna kräftskivehattar, sjöng snapsvisor, huttade nubbe och spelade Backstreet Boys-låtar på gitarr, elgitarr och ukulele. När småtimmarna började smyga sig på var vi alldeles för trötta för att röra oss hemåt, så vi som var kvar körde sleepover hos Fia. Så himla mysigt! I morse var det ett rätt så ynkligt gäng som vaknade upp och efter en lång uppvakningsprocess och tv-slötittande tog vi oss i väg till Max och kurerade med lökringar.
 
 
Ny tradition alltså. Kräftskiva i november! Älskar't.
 
/ Lania

Bruno Mars | 3 nov | Globen

En gång i tiden var jag väldigt bra på att uppdatera bloggen när jag kom hem från olika tillställningar. Fester på Ankars och Kåren, konserter, festivaler och allmänt bra kvällar. Det spelade ingen roll vad klockan var. Jag skrev alltid något. Jag har tyvärr blivit väldigt dålig på det i och med att mitt bloggande inte är lika frekvent som det en gång var. Men nattens känsla måste jag föreviga.
 
I kväll har jag varit på mitt livs bästa konsert. Och jag vill aldrig någonsin glömma den här känslan. Jag känner mig alldeles knockad, överrumplad, överraskad och totalt euforisk. Aldrig trodde jag att Bruno Mars av alla artister skulle ge mig den här obeskrivbart fantastiska musikupplevelsen. Det var den perfekta kombinationen av allt man vill få ut av en konsert - glädje, underhållning, professionella musiker som spelar med hela sin själ, dans, bra ljud, konfetti, pyro och snyggt ljus.
 
Koreografierna som bandet körde ska vi inte ens prata om. Så snyggt och samspelt, men samtidigt spontant och tokjävla sexigt. Sexigt! Det tror jag aldrig att jag har skrivit om något förut. Men satan så sexigt det var. Är löjligt kär i varenda en av dem. 
 
Från första till sista låten lyckades Bruno och bandet engagera hela publiken. Från parkett ända upp till läktare C. Inte en enda person satt ner. Alla stod upp och dansade och klappade. Trots att Globen är så stor som den är kändes det som att man stod två rader från scenen och dansade tillsammans med bandet. Det Bruno Mars och hans band The Hooligans gör inför enorma arenapubliker är totalt unikt, och jag är så jävla lycklig över att jag tillsammans med Åsa och Fia fick vara en del av det i kväll.
 
 
Inga bilder kan göra den här upplevelsen rättvisa. Jag har varit på dryga 250 stycken konserter de senaste 11 åren, men inget kommer någonsin att kunna mäta sig mot denna. Har verkligen inte känt så här efter en konsert sen jag var tonåring. Eller sedan Backstreet Boys på Hovet 2009. Tack gode Yatzygud för att indiepoparen inom mig växte upp och började lyssna på kommersiell och genialiskt bra musik.
 
/ Lania