Bättre sent än aldrig

I dag kom beskedet. Den lilla magisteruppsatsen som jag köttade klart för några veckor sedan roffade åt sig ett VG.

Det som började som en lång jävla uppförsbacke i april 2010, har nu äntligen fått ett slut. Känns fint att få avsluta mina universitetsstudier på topp, med ett akademiskt verk som jag faktiskt är riktigt nöjd med. Nu ska jag bara få kalaset publicerat och sedan kan jag plocka ut min examen och få ett diplom som jag förmodligen aldrig kommer att visa någon.

Hela grejen att jag medelst blod, svett, tårar och socker tvingade mig själv att skriva klart har ju mest varit för min egen skull. Jag klarade det. Och så vill jag alltid känna. Att det inte finns något som jag inte klarar (det vill säga typ allt som inte har med sportbollar och fysisk ansträngning att göra).

Efter en långhelg med sekten är lägenheten i Fruängen bra ensam. Det sticker lite i hjärtat att jag förmodligen inte kommer att få träffa vissa förrän det är dags för Kittel.

I morgon väntar Allsångs-premiär på Skansen tillsammans med min finne och Mello-kollega Mirja. Fanns ju inte på kartan att vi skulle missa vår älskade Banan-karl.

God natt.
/ Lania

Midsommar

Har haft den finaste helgen någonsin i Rasbokil tillsammans med sex av de personer som jag tycker om allra mest i denna värld. Man inser inte riktigt hur mycket man saknar att vara med varandra förrän vi ses så här (denna gång minus Jonas och Joel).
 
Vi har kramats, myst, lekt, ätit, spelat crocket och musik och bara varit. Precis som en långhelg med sekten ska spenderas. Älskar att gänget nu har en ny tradition. Nästa års sammankomst är redan inplanerad. Samma tid, samma plats. Nu har vi åtminstone två tillfällen per år då vi kan räkna med att vara samlade. Långt ifrån tillräcklig många gånger, men gott nog.
 
Finaste Chrisma skickade över ett Wiffle bat and ball ända från USA, men jag hade planerat lite dåligt och vi hade inget att hälla i det gula baseball-träet. Bättring till nästa år!
 
Eftersom jag valde att ta med analoga Konny dröjer mina bilder lite.Så här såg vår fina helg ut genom Annikas kamera:
 

Pär hade med sig Bompa så att vi kunde lyssna på musik.

Vi gick på tur för att hitta ris och blommor till midsommarstången.


Filip spikade ihop stången.


När vi reste stången föll en krans av. Inget lite eltejp inte kunde lösa.


Chokladmilkshake med Minttu. Kanske världens bästa idé.


I samlingsrummet riggade vi upp lite instrument. Jag fick lära mig att spela lite dansbandsbas!


Finaste Anipet.


Elchocksskydd på mikrofonerna under konserten S.M.G.T.G.E
(minus Jonas) framförde för mig, Annika och Madde.

Finaste Åsa.
 
Så mycket kärlek ♥
 
/ Lania

Tristessen

Bara sådär blev jag megasjuk och har legat hemma och haft tråkigt i fyra dagar nu. Jag blir så här megasjuk ungefär en gång om året och glömmer alltid bort hur ynklig och svag jag blir. Så jag får för mig att jag är oövervinnerlig och att det visst går bra att gå till jobbet trots lite feber.

Jag gjorde ett sådant tappert försök i går, men när allt började snurra lite på väg till tunnelbanan insåg jag att det bara var att anamma ynkligheten och vända hemåt. När jag ändå var tvungen att vara hemma tänkte jag att lite enklare hushållssysslor inte kunde skada, men sånt orkar man tydligen inte heller med när man är sjuk.

Skittråkigt.

Håller för tillfället på och plöjer säsong 18 av America's Next Top Model och har återupptäckt glädjen av tv-programutbudet under eftermiddagarna. Inte blir det bättre av att alla ska hålla på och se all jävla fotboll hela tiden så att man inte ens kan få lite virtuellt sällskap.

Wää.

End of gnäll.

/ Lania