Världens bästa vecka

Jag har varit på semester från allt (förutom lite Mello-jobb) och inte haft en tanke på att blogga. Veckan i Kittel har varit den absolut bästa någonsin och hjärtat hoppar över några slag när jag tänker på hur fantastiskt det har varit.

Idag håller jag på att flytta och väntar på en försenad flyttfirma som ska köra över mina möbler från föräldrarnas hus till lägenheten. Börjar bli sjukt otålig och har lärt mig att det inte alltid går att lita på folk som inte kan kommunicera ordentligt.

Var och tog emot min nya soffa vid lunch (den är enorm!) och känslan när jag satte i nyckeln i låset och vred om för första gången. Helt galen.

Emellan turnéerna hoppas jag kunna hitta tid för att piffa till stället lite så att det känns mer som ett hem. På grund av bristen på ekonomiska resurser är det mesta i lägenheten lite av en buffé av saker jag fått av mamma. Men det är ett hem, och det är mitt. Bättre än så blir det inte.

Så fort jag får en stund över kommer det bilder på mina finaste sektmedlemmar. Jag bjuder på en teaser från middagen på Hotell Granen så länge.


/ Lania

Att ha ett roligt jobb

Min gode vän Anders skrev igår ett välformulerat och tänkvärt blogginlägg.

Som Anders skriver så har vår generation, 80-talisterna, alltid fått höra att "vi kan göra precis vad vi vill". Jag har väl delvis fått höra detta av vuxna personer i min omgivning, men samtidigt har de påpekat hur tryggt och säkert det skulle vara att bli advokat, läkare, ekonom, civilingenjör, osv.

Min revolt mot hela den här "så-skaffar-du-dig-en-säker-framtid"-propagandan var att hoppa på en utbildning som 1. Ingen någonsin hade hört talas om och 2. Där man efter avslutade studier inte blir placerad inom ett tryggt fack som säger "det här ska du jobba med".

Min utgångspunkt i mitt karriärsval var min passion för musik. Med åren förändrades min bild av den bransch jag valt att slå mig in i. Så, för närvarande är mitt mål, lite fluffigt och mysigt, att göra så många som möjligt så glada som möjligt genom att skapa förutsättningar för upplevelser.

Men, tillbaka till det Anders diskuterar i sitt inlägg. Vad händer egentligen när ens största intresse i livet blir ens jobb? Efter bara några veckor på Melodifestivalen märker jag hur jag har blivt helt uppslukad av Mello-världen.

Även om jag inte är så extrem som några av mina kollegor så slutar de flesta arbetsdagar med att jag sitter kvar trots att arbetsdagen är över. Förutom lunchen så är det inte snack om några raster och vissa dagar äts till och med lunchen framför datorn. Det här gör jag inte för att någon har sagt åt mig att göra det - utan mitt jobb är bara så fantastiskt roligt att jag inte kan slita mig.

Självklart är det positivt att känna så inför det man spenderar större delen av sin tid med. Men, andra delar av livet blir lidande. Om tio dagar fyller jag 25, och jag är precis i uppstarten av min karriär. Hur kommer mitt liv se ut framöver om jag fortsätter såhär? När hittar man tid till vänner, familj och hobbys? Och kärlek? En egen familj?

Under hösten funderade jag mycket över om det verkligen var såhär jag ville att mitt liv skulle bli. Om det var värt det. Nu när jag fått möjligheten att klämma lite på en del av den framtida verkligheten så känner jag att: Japp, det är tamigfan värt varenda uppoffring. I alla fall för en period framöver. Inte för alltid, men för nu.

Tänkvärt.

/ Lania

Dubbelpackning

Om en vecka och två dagar flyttar jag in i lägenheten. Om två dagar rullar jag och gänget i väg mot Kittel. Så, jag flyttpackar och jag Kittelpackar, och är lika exalterad över båda grejerna.

Ett par sjukt hetsiga veckor väntar. Efter Kittel-veckan är jag ledig en dag då jag flyttar in och den 1 februari rullar vi i väg mot första deltävlingen i Växjö. Sen fortsätter det så fram tills Andra Chansen i Nyköping. Veckan efter är det final i Globen. Och helt plötsligt så vet jag återigen inte vad jag ska göra.

Allt har bara gått så fort, så jag har inte ens hunnit reflektera över vad som händer sen. Om det händer något sen.

Jag försöker, som det så klyschigt heter, att leva i nuet. Men samtidigt har jag ju ett hushåll att upprätthålla från och med nästnästa vecka. Man kan väl bara hoppas på att jag kanske får chansen att fortsätta göra roliga saker. Det vore rätt trevligt.

Igår tentafirade jag med mina kursare som hade skrivit tenta. Jag själv glömde att anmäla mig till kalaset, så jag fick inte skriva. Det blev en repris på vårt första firande med indiskt på Indira och därefter häng på Sofo Bistro. Ett drygt halvår senare. En sluten cirkel. Tänk så fina människor man kan hitta av ren slump.

/ Lania