Bara för att

De senaste dagarna har jag drabbats av några riktigt tuffa saknings-attacker. Ja, ni hör hur dumt det låter. Men jag har kommit på mig själv med att sakna vissa personer så mycket att ögonen börjar tåras och handlederna värker.

Hur roligt det än är med Mello så börjar turnélivet ta ut sin rätt. Det känns rätt löjligt att skriva när jag bara varit i väg i en månad. Men efter all tid på vift, inklusive den 10 månader långa Norge-svängen i fjol, så vill jag bara vara på ett ställe. Mitt ställe.

Jag vill kunna bjuda hem mina kära när jag vill. Jag vill inte behöva vänta en månad eller mer innan jag får träffa alla som betyder så mycket. Vissa bor inte ens på ett avstånd som gör att jag kan träffa dem.

Den här ständiga längtan. Som jag inte kan göra något åt. Istället flyr jag.

Nyköping i morgon då.

/ Lania

Två kvar

Hej, stackars försummade blogg. Jag har nog inte bloggat såhär lite på flera, flera år. Det är egentligen synd, eftersom det händer en hel del skoj under de här veckorna. Sista deltävlingen är avköttad och nu väntar Andra chansen i Nyköping och därefter är det dags för Le Grande Finale.

Helt knäppt att en hel månad redan hunnit försvinna. Förra veckan skippade jag som sagt efterfesten. Men den här veckan utnyttjade jag till och med båda mina drinkbiljetter (!!!). Ska inte ta i för mycket nu...

Man märker ju att artister och dansare har valt sina karriärer för att de gillar att synas. Ni vet såna där dansringar som bildas på Kåren på NolleP alternativt mellanstadiediscon. Ja, föreställ er sådana ringar, fast med professionella dansare som krälar runt på golvet och visar exakt hur viga de är.

Hade jag haft några shots i mig hade jag gått in i mitten och dragit ett MC Hammer-move eller nåt. Jag vet inte. Det blir bara lite för mycket.

Första gången jag såg detta i torsdags fick jag rysningar i hela kroppen. Och det blev bara bättre och bättre.




Foto: Olle Kirchmeier/SVT

Nu ska jag ta och se programmet.

Två kvar!

/ Lania

Halvvägs

Nu har vi kommit halvvägs med Mellokarusellen. Sista deltävlingen i Malmö nästa vecka och sen går vi in på sluttampen.

Folk är arga och rasar över att Ranelid och Sara Li gick vidare till final. Jag är nog mer upprörd över att Love Generation blev utslagna. Det förtjänade de verkligen inte.

Efter att ha sett programmet och hört vad resten av Sverige hört (det låter inte riktigt likadant live och jag brukar bara hinna se fredagens genrep), så förstår jag inte hur de kunde bli slagna av Youngblood.

Grabbarna i Youngblood har låtit mycket bättre än så under veckans repetitioner. Och likaså Maria BenHajji som kom på sista plats. Tråkigt att Love Generation som hade överlägset snyggast show och bäst röster (med undantag för Molly Sandén) inte ens fick en andra chans.

Istället tog Andreas Johnson en av platserna. Han som är så van vid att gå till final. Jag bör ju egentligen inte ha allt för starka åsikter om allt det här. Men jag kan säga så mycket som att jag tycker ungefär likadant som alla andra som lyssnat på britpop i många, många år.


Love Generations snygga, snygga ljustillbehör. (Foto: Olle Kirchmeier/SVT)


Sjukt snygga beams under Molly Sandéns fina låt. (Foto: Olle Kirchmeier/SVT)


Herrrrrregud! (Foto: Olle Kirchmeier/SVT)


Sirqus Alfon (Sirqus-Alfon, Sirqus-Alfon!) (Foto: Olle Kirchmeier/SVT)


Tröttnar aldrig på dem, även om det såg lite segt ut i tv. (Foto: Olle Kirchmeier/SVT)


Från ingenmansland i Tällberg utanför Leksand till Malmö City tidigt, tidigt på onsdag morgon. Jag har nu ett skoställ i hallen, en fin golvlampa i vardagsrummet och en prickig vaxduk på köksbordet.

Tack till mamma och pappa som är världens bästa fyndare!

Vi ses.
/ Lania