Den lille festivalen med det store hjertet

Läste idag på Roskildefestivalens hemsida att även de erbjuder alla med biljett till Quartfestivalen gratis inträde på sin festival. Synd att jag jobbar och inte har råd att ta mig dit, annars hade jag kunnat göra det eftersom jag fick min originalbiljett i retur från Billettservice.no i förrgår.

Lite mer festival blir det den 10 juli. Skral festival med kent och Tingsek på programmet. Inte helt fel. Förhoppningsvis får vi låna bil och då blir det en liten roadtrip till Grimstad med familjen.

Annars kommer min tredje lediga dag förmodligen fortsätta i samma slappa anda som tidigare - piano, nörderi, häng och ostbågar.

Ha det.
/ Lania

Svenskene mine

"Forlater snart klasserommet og svenskene mine", står det på vår norske rumskamrats Facebook-status. "Svenskene mine", så sött.

På tal om svenskar så har Josefin funnit ett par sådana på den närliggande sommarresorten Hamresanden där hon ska jobba extra. Om ett tag ska vi till deras strandhus och socialisera litegrann.

Har de senaste två dagarna varit ledig och inte gjort ett skit eftersom jag inte har råd att göra något annat än att sitta och försöker återlära mig själv att spela piano och äta ostbågar. Två lediga dagar återstår och hur de ska spenderas återstår att se.

100 år efter alla andra har jag upptäckt fenomenet Skype. Grejen är väl att jag inte är jordens mest telefonpratvänliga person, så i den mån det går så undviker jag helst att prata i telefon. I alla fall så Skypeade jag med Garp i Sydafrika i går kväll och ska i mitten av nästa vecka ringa Cape Town Productions för någon slags intervju. Pirrigt, läskigt och spännande. Det händer verkligen, på riktigt! Helt sjukt.

Just det: The Kooks på Hovefestivalen. Jag vill gifta mig med Lukes lockar.

På återseende.
/ Lania

Hovefestivalen dag 2 - Ensom er stark

Att åka eller inte, det var frågan. Babyshambles, Duffy och The Raconteurs eller inte, det var frågan. Skulle det vara värt tre timmar mitt i natten på en busstation? Jag bestämde mig för att det skulle vara värt det, men Sanna var inte så pepp och bestämde sig för att stanna hemma.

Jag berättade om min plan för en av våra nyfunna vänner, Jon Arne, och vad gjorde den underbara människan om inte att erbjuda sig att låna ut sin bil till mig! Bil eller inte bil, Sanna var fortfarande inte särskilt sugen, men det hindrade inte mig, jag åkte helt enkelt själv.

7 mil österut på en kringelkrokig E18 mot Arendal. Förutom en liten felkörning (fick tillsammans med typ 15 andra bilar vända om på motorvägen och nästan köra mot mötande trafik för att de höll på med vägarbete) så gick bilfärden som på räls.

Sen var jag alltså där. På festival, helt själv. Grejen är att jag inte tycker att det är jobbigt att göra saker själv. Den första månaden i Oxford kände jag inte en kotte och för att inte dö av tristess började jag hitta på saker själv, och sen dess så faller det sig ganska naturligt för mig.

I alla fall. Jag köpte mat, gick runt och kollade på människor och saker och störde mig på ganska mycket i arrangemanget av festivalen. Först och främst så saknades det toapapper i varenda bajamaja på hela festivalområdet. Puckona hade ställt in toapappersrullar i vanlig storlek i dem. Helt idiotiskt.

Överlag så märktes det väldigt tydligt att Hove är en ny festival. Förvirrande och bristande information om vad som fanns att tillgå på festivalområdet och konstig struktur i placeringen av scenerna och övriga faciliteter. Amfiscenen till exempel är placerad i en "grop" som omringas av halvcirklar med stockar i marken i olika nivåer som går att sitta på, men när man skulle ta sig ner till "parketten" slog man nästan halvt ihjäl sig eftersom marken var full av stenar och lös sand och det inte fanns någon som helst belysning.

De har mycket att lära. Jag har förstått att det är svårt för norska festivaler att gå runt på grund av att de inte lyckas få tillräckligt många volontärer att ställa upp. Utöver att jag knappt såg skymten av folk som arbetade så har jag aldrig skådat ett mer kluvet program, ett mer nedskräpat festivalområde och fler överfyllda soptunnor. Lite sådär för en festival som säger sig arbeta för ett mer miljövänligt förhållningssätt.

Okej. Skitsnack och grava upplevelsproduktionsarbetsskador.


The Raconteurs på Hovescenen.

Jag såg följande band: The Raconteurs (sett dem två gånger och White Stripes noll gånger, illa), Duffy (så grym, men lite malplacerad på festival kanske?), Neon Neon och Lupe Fiasco (riktigt bra faktiskt. Hiphop/R'nB live är så sjukt coolt). Men INTE Babyshambles som jag främst åkte för. 01:45 fick jag reda på att de hade ställt in. Ingen information någonstans på hemsidan eller på festivalområdet, trots att festivalledningen tydligen fick reda på det redan kl. 15:30 på eftermiddagen. IDIOTI!

Men, jag har ju redan haft turen att få uppleva två stycken Babyshambles-konserter, så det var väl på tiden att jag fick vara med om en inställd också.

Besviken, men ändå djävulskt nöjd över att jag vågade åka själv, begav jag mig tillbaka till Kristiansand och vid 04:00 var jag hemma och möttes av en halvsovande Josefin som mummlade fram: "Åh, du är hemma, vad skönt", för att sedan vända sig om och somna om igen.


Duffy - Mercy

Check.
/ Lania