Jag är inte tillbaka. Inte än.

Delicatos matsal har en dator. Jag jobbar över, är jättekladdig av mandeltårtskräm och är alldeles för överexalterad över att jag kan uppdatera bloggen för första gången på nästan 3 veckor. Jag kan förövrigt inte skriva med svenskt tangentbord längre. Skadat. Jag vet att ni har saknat mig, jag ser det på besökarräknaren.

Så, vad har hänt? Jag är tillbaka i Sverige, men har fortfarande inget internet hemma (jag dör), jag har varit på Hultsfred och sett The Strokes, Guillemots och Babyshambles. Pete kom. In your faces jävla pessimistiska tvivlare. Bloggberoende och skadad som jag är har jag självklart redan skrivit ett alldeles för långt inlägg om hela den veckan. För hand. Åh vad upprymda alla mina beundrare blir nu.

Dagarna på Delicato är långa. Jag äger punschrullebandet. Jag skriker åt folk att göra som jag vill att de ska göra, och de lyder. I fucking love it. Jag är gjord för att vara chef och bestämma över folk.

Titta, jag kan svära igen.

Vi ses.
/ Lania

Homeward rolling au pair

Vaskorna ar fardigpackade, passet som inte har anvants pa 5 manader ar nedstoppat i handvaskan.

I'm going home.

Nu hander det verkligen. De senaste veckorna har det bara varit sa overkliga. Hem? Vad ar egentligen hemma? Numera raknar jag bade Oxford och London som mina hem. Och Stockholm. Snart aven Pitea.

Allt ar egentligen klart, men mitt hjarta slar jattefort, jag ar stressad till tusen och det kanns som att jag har glomt minst 47 saker. There's no turning back now. Glommer jag nagot ar det glomt for alltid. Jag kommer inte tillbaka.

Ska ivag pa nagon javla lunch snart. Det ar minst 35 grader varmt och jag haller pa och svimma av varmeslag. Det har ar inte halsosamt.

Jag saknar redan London. Jag kommer att sakna Frida. Jag kommer att sakna Starbucks. Jag kommer att sakna Kentucky Fried Chicken. Jag kommer att sakna Primark. Jag kommer att sakna tyskarna och hollandskan. Jag kommer att sakna billiga skivor. Jag kommer att sakna att prata engelska. Jag kommer att sakna att kunna ga och kopa skrapmat klockan 4 pa morgonen. Jag kommer att sakna KOKO. Jag kommer att sakna The Zodiac. Jag kommer att sakna riktiga indiediscon. Jag kommer att sakna Musiken och Konserterna. Jag kommer att sakna England.

Hej da England. I've had the time of my life. Tell me what can you want, when you've got it all? Inget. Jag har verkligen haft allt har.

Vi ses i Sverige nar jag fatt internet igen om 2-3 veckor.

Until then.

Ta-ta.
/ Lania

Four germans and a dutch person in a lion hat

Avskedsmiddag: check. Det borjar verkligen narma sig nu. Och jag har fortfarande inte packat. Jag behover borja forsta att jag faktiskt aker. Pa riktigt. Jag fick en musmatta (som symbol for mitt datorberoende, de tankte dock inte pa att jag kor high tech med lasermus) med en bild pa mina kara Oxford-vanner och ett foto med ett litet brev fran Andrea. "Thank you for teaching me how to pose, but you are still the best poser ever". Det ar jag i notskal. Posern, det ar sa jag kommer att minnas. I love it. 

Det var lite sorgligt att saga hej da. Tyskarna och hollandskan var mina forsta, och enda riktiga vanner i Oxford. Lite speciellt liksom. Valdigt manga har forsokt bli kompis med mig har i Oxford, men jag ar petig, det kravs lite mer an att tvinga pa mig sitt telefonnummer for att fa aran att vara min van. Jag tror inte pa ytliga vanskaper. Kvalitet framfor kvantitet. Forhoppningsvis blir det en liten reunion nasta sommar. Tills dess far msn och mail duga.

I morgon.

Sista inlagget utan svenska bokstaver kommer formodligen nagon gang pa formiddagen.

God kväll.
/ Lania