Love Music Hata Rasism

En Londonhelg senare ar jag tillbaka i Oxford. Fattig, men ett par skor rikare och darmed lycklig. Fast sa fort man satter sig vid datorn och borjar surfa rycks man ner nar man mots av rubriker som denna: Polis grep Doherty.

Jag hatar Aftonbladet. De ar sa javla korkade. Var FAN far de sin sa kallade fakta i fran? Ur en apas rovhal? "Han riskerar nu 10 års fängelse för injektionen i den unga medvetslösa flickan - ett av hans mest hängivna fans." DRAMATISKT. Det ar sakert jattesant. Puckon. "Den stora gratiskonserten på Trafalgar Square, en antirasistgala där bland annat Belle and Sebastian deltog, lockade över 3000 åskådare". 3000 askadare, 50 000 askadare, same sh*t different name? 47 000 manniskor hit och dit, spela roll. Jag var dar. Det var definitivt fler an 3000 personer dar.

Jag vet inte vad jag ska tro om hela den har grejen, jag kanske ar naiv som hela tiden vill tro det basta om Pete bara for att jag alskar den han brukade vara. Han som alskade musik, poesi och Carl mer an allt annat pa jorden. Det kanske har gatt sa langt att han inte existerar langre, men tills dess att han bevisats skyldig, eller oskyldig, tanker jag inte lita pa ett ord skvallertidningarna skriver.



Helgen.

Alskade Klara var i stan med Chasing Charlie och ett gang skona skaningar. Aterforeningen blev sadar romantiskt klyschig. Jag och Klara sag varandra pa hall och sprang langs Edgware road tills vi mottes halvvags och slangde oss i varandras armar. Tillsammans begav vi oss till Sannas ex-lagenhet dar vi did some catching up och drack ol innan det var dags att bege sig till kvallens givna mal - Club NME pa Koko.

Vi kom in gratis vilket innebar att det fanns olpengar over, vilket i sin tur innebar att alla blev aspackade. 10 timmars brist pa mat gjorde att det inte tog lang tid innan jag var rejalt tillforfriskad. Ett tomt dansgolv var valdigt snart fyllt med fina fulla svenskar. Stockholmare, skaningar och goteborgare united, vilken syn. Musiken var som alltid fantastisk. Det ar nastan sa att DJ'n maste lara sig att spela lite daliga latar emellanat sa att man inte dor av utmattning efter all galen-dans och sang. HIVES, Strokes, Libertines, Arctic, Rakes, Franz, Mystery Jets, Baby Shambles,  Kaiser Chiefs, Coral, Killers, Razorlight, allt. Underbart.

Hur ska jag overleva utan Club NME? Losning: Starta egen popklubb i Pitea, vilket jag och Sanna planerar att gora. Den kommer bli grym, det basta fran svensk och brittisk musik. Alla ar valkomna att vallfarda norrut i host.

Valdigt tidigt for att vara oss avlagsnade vi oss fran Koko och Mornington Crescent och begav oss hemat till Paddington och Sanna och Malins nya boende ovanfor puben de jobbar pa. Ett golv, liggunderlag och sovsack har aldrig varit mer inbjudande, trots att man under morgontimmarna occasionally blev vackt av att golvet skakade av tunnelbanan som gar strax under huset.


Pa lordagen hade jag, Sanna och Frida Love Music Hata Rasism (de tva sista orden ska saklart vara pa engelska, men mongosakerhetsfiltret fattar inte att det ar for a good cause)-karnevalen pa Trafalgar Square i sikte. En massa band spelade, hip hop blandat med indierock. Crowden var minst sagt blandad. Vi sag Metro Riots spela tva latar och sen gick jag, Sanna och Frida och satte oss mot ett staket och kollade pa manniskor. Vi sag varldshistoriens snyggaste 14-aring och andra vackra personer. Det var lite festivalstamning over det hela. Det luktade ol, var sigt och folk rokte pa som galningar. Ah. Festivalnostalgi.

Som jag skrev i borjan kunde inte Pete komma for att han blivit arresterad, men Baby Shambles (det ar egentligen snyggare att skriva Babyshambles, men det ska tydligen vara Baby Shambles. Forvirrande) basist Drew kom och spelade  Albion och publikens alla sma indiekids, inklusive mig och Frida, stod och sjong med. Det var vackert. Jag alskar England. Det kommer absolut inte bli samma sak att sta och sjunga Albion pa Hultsfred bland en massa svennar (de kommer, positivt tankande, positivt tankande).

3000 personer, visst Aftonbladet.
Japp Aftonbladet, 3000 personer samlades pa Trafalgar Square.

Nasta intressanta band var Boy Kill Boy (helvete, det var inte de som skulle spela pa E-boda), skitsnygga, bra musik. Till sist var det dags for karnevalens headliner Belle & Sebastian. Da kan man lagga till dem pa listan av sedda band. De spelade Funny Little Frog, White Collar Boy, I'm A Cuckoo och ett par andra latar. Inte sa overdrivet roliga att kolla pa, men Stuart Murdoch var gullig nar han dansade och de ar mysiga, och sa var det gratis. Gratis ar bra.

Pa kvallen lagade jag och Sanna hennes forsta maltid i det nya rummet, Dorritos med smalt ost, sweet chilisas och guacemole. Fantastiskt gott. Sen gick vi pa bio och sag American Dreamz. Skum javla American Idol-parodi med Hugh Grant och Mandy Moore i huvudrollerna. Inte vard £9.30, men bitvis underhallande. - You have been Omerized!


Och idag hangde jag med Malin och Steph som Sanna och Malin jobbar med. Jag kopte skor, hangde pa Pride of Paddington och sen bar det av hem till Oxford (jag skrev London 2 ganger innan jag skrev Oxford, jag hor inte hemma har.) Nu ar jag har, javligt illamaende av nagon anledning. Har pratat med mamma om Hultsfred och hon reagerade overraskande lugnt. Skont. Mor och far kommer till England helgen innan jag aker tillbaka till Sverige. Fan. Dar rok ett-ars-student-jubileums-firandet. Jag ska leka guide och de ska ta hem saker som jag och Sanna inte kommer lyckas fa hem.

Au revoir.
/ Lania

Why beloved Ed? Why!?

Ingen Ed Harcourt till Hultsfred, for honom har javla Peace & Love lyckats snappa. Vada enda sverigespelningen i sommar? Darling Ed, do you have any idea how many hearts you're breaking by only playing one single gig in Sweden this summer? Om jag skulle stalla den fragan till honom skulle sakert svaret bli nagot i stil med: Dear Lania, I'll be back this fall to play more gigs. Jattegulligt alskade Ed, men kommer du att komma till PITEÅ? Tror inte det va. 

My gut feeling about Ed coming to Hultsfred stamde alltsa inte. Jag maste se honom i London da. Hoppas att jag kan komma i vag. Skulle verkligen bli den perfekta avsl*tningen pa allt. Dessutom finns det en smarre chans att jag avlider om jag inte far se Ed live snart. Att ha alskat nagons musik i ar och dar, men inte kunnat se honom live tar pa ens psykiska halsa. Jag maste helt enkelt se honom for att inte do av en brist-pa-Ed-live-psykos. Och jag ser honom tusen ganger hellre i alskade London, Union Chapel an en sunkig javla festival i Dalarna med skitfult namn.



I morgon maste jag ta skitungarna till skolan, vilket innebar att jag maste ga upp vid 6:45. Herregud. Senast jag var vaken sa tidigt sa hade jag inte ens gatt och lagt mig an. I och for sig kan jag ga och lagga mig nar jag kommer tillbaka, men sen maste jag hamta unge nummer ett redan vid 12. Vad tar de mig for? En javla barnflicka?

Far se om jag lyckas halla mig borta fran Bound Together ikvall sa att jag gar och lagger mig tidigare. Formodligen kommer det inte bli sa. Har last 130 sidor pa 2 dagar. Ar helt fast. Det finns sa mycket om The Libertines som jag inte visste och allt ar sa javla dramatiskt beskrivet att det ar omojligt att slita sig. Ibland har man svart att tror att allt faktiskt har hant pa riktigt, skulle lika garna kunnat vara en ihopdikterad roman.

Familjen har forovrigt borjat leta efter en ny au pair som ska komma en vecka innan jag aker hem. En fransk tjej har de bestamt sig for, en som faktiskt gillar barn. Var lite hemsk och snokade igenom mail i mammans inkorg fran forra sommaren da de letade efter mig (okej, de letade val inte specifikt efter mig, but I feel like an ego boost just nu). Hon fick forslag pa over 10 tjejer, men dissade dem, sokte igenom registret pa argenturens hemsida och hittade mig (och ett par andra) av jag vet inte hur manga sokande au pairer. Jag stod overst pa hennes lista over au pairer hon ville prata med. Do I feel wanted or what? Jag vet tyvarr inte vad hon baserade sitt val pa, men man kanner sig ju inte lite speciell.

Sova? Ah.

Hej da.
/ Lania

Made-up philosophy #42

- Alla tror att vi [Mando Diao] är hårda som sten och hatar alla,
och det må vi göra, men vi älskar varandra.


Det ar sa jag! Min kapitalism/kommunsim-Howlin'-Pelle-filosofi: Skit i de andra. Ta sa mycket som mojligt fran dem och gor det sa bra som mojligt for dig sjalv och de du alskar. Formodligen kan det vara darfor folk som inte kanner mig uppfattar mig som hard, elak och oformogen till att oppna upp mig (eller med andra ord som The Devil Woman), en bild som i och for sig inte ar helt osann.

Jag ar javligt egoistisk och for det mesta gillar jag inte manniskor (min standardfras nar jag forsoker bli av med manniskor jag inte ar intresserad av att fa nagon vidare kontakt med: - I don't like people). Egentligen ar val grejen att jag ar ganska nojd med det umgange jag har (kann er hedrade. Haha) och inte har nagot storre intresse i att utoka det, i alla fall inte den skara nara vanner jag har. Hellre fa nara vanner an en fet telefonbok med nummer till manniskor man egentligen inte gillar. (Dubbelmoral som fan eftersom jag i stort sett bara ringer 5 av de 30 personer jag har i min nuvarande engelska telefonbok pa mobilen. But what to do? Jag kan inte ra for att folk dras till mig och lagger in sina nummer pa min mobil.)

Dagens låt: Vapnet - Thoméegränd

Tillbaka till Desperate Housewives.

God natt.
/ Lania