You're my goam baby.

Dagarna och kvällarna går åt till Eurovision-bevakning och uppsatspill, så det blir inte så mycket tid över till annat just nu. Har blivit bra på det här med att laga två mål mat samtidigt. Ett till magen och ett till lådan.

Är för övrigt sjukt nöjd över att jag sedan början på april endast köpt ett mål mat ute, resten av måltiderna på jobbet har varit lådor. Eftersom jag och kollegan Mirja inte får vara med om tropisk värm, ambassadfester och flådiga bufféer har vi skapat vårt eget Eurovision-trivsel på kontoret.

Från köttbullar till kötta. I dag köttade jag klart min rapport för Mello-praktiken och fortsatte med köttandet av den lilla D-uppen. Har suttit på samma plats vid köksbordet sedan kl. 12 och arslet börjar bli lite ömt.

Men det är lika bra att vänja sig vid en öm ändalykt. I veckan drar Eurovision-bevakningen i gång på allvar och då blir det långa dagar och sena nätter framför datorn. Någonstans mitt i allt ska jag hinna klart med the D-upp innan maj är slut.

Det är väl ganska tur att jag inte gör så mycket annat för tillfället. I går hann jag dock träffa Sussie och hennes fem veckor gamla T en liten sväng. Så himla galet att ha känt någon i 20 år. Och helt plötsligt är hon mamma.

Gårdagskvällen spenderade jag med att kolla på Captain America: The First Avenger och Thor. Får inte nog av superhjältarna. Kanske måste se Avengers, igen...

/ Lania

Köttbullar är väl egentligen inte en jätteavancerad rätt att laga. Men det handlar ju också om att få till de utlimata köttbullarna, med rätt konsistens, sälta, storlek och lagom balans mellan färs, lök, ägg och ströbröd.

Snart där.

Röda dagar mitt i veckan är inte lika roliga som de var när man gick i skolan och fick klämdagar. I stället sitter jag i dag och skriver rapport och uppsats (eller, jag ska i alla fall börja snart) och i morgon bär det av tillbaka till en tom Eurovision/Mello-redaktion.

Det är mycket som snurrar i skallen just nu. Så jag har en aning svårt att fokusera. Vill helst av allt lägga mig i soffan och kolla på en massa serier och filmer. Men jag har hört att rapporter inte skriver sig själva. Tyvärr.

Ett kapitel skrivet i alla fall. Tror jag tar och kokar lite kaffe så tar jag det därifrån.

/ Lania

I åtta år har jag kollat på Desperate Housewives. Intriger, draman, giftermål, graviditeter, hemligheter, mord och mycket mer. Egentligen en serie som tappat gnistan ett antal gånger under årens lopp. Men jag har fortsatt att kolla. Jag gör sånt.

När Lost spårade ut och blev en förvirrande soppa utan dess like, då stannade jag kvar och såg varenda avsnitt tills dess att det tog slut. Minns nu inte ens hur det slutade. Likadant med Heroes som inte heller var särskilt bra i slutet.

Jag har väldigt lätt för att bli emotionellt engagerad i serier, filmer och så klart även personer och platser i det verkliga livet. Men det är ju därför tv, film, kändisar, skvaller, you name it är en sådan enorm marknad. Människor älskar att leva sig in i andras världar och liv. Vi tänker att: "Om jag ändå fick leva som hon" eller "fan vilket bra liv jag har ändå".

Ska erkänna att jag ofta ligger hemma under en filt med en kudde i famnen och gråter krokodiltårar över hur lyckliga eller olyckliga folket i tv-serierna är eller över att någon dör, eller gifter sig, eller återförenas med någon och så vidare, i all evighet.

I alla fall. I kväll var det dags att ta farväl av grannskapet på Wisteria Lane. Konstigt. Det har varit min måndags/söndagsavslappning så länge jag kan minnas. Eller ja. Åtminstone de senaste åtta åren.

I morgon åker kollegorna till Azerjaban... Azerbaj... Till Baku, Baku. Yes. Och på redaktionen håller jag och Mirja fortet kring SVT:s bevakning av ståhejet. Party for everybody! Men mest för mig och Mirja.

God natt.
/ Lania

Det känns som att det har gått mycket, mycket längre tid sedan jag flyttade i från mitt kära Pite. Men det är knappt två år sedan jag upplevde min sista Pitevår.

Om det är något jag saknar så är det den norrländska våren. Ja, när den väl kommer i gång. Färgsprakande solnedgångar, konstant ljus, efterfester på tak, crocket på liv och död. Kanske är det den där smågråa zonen som spökar och gör att jag nästan blir lite tårögd när jag tänker på det.

Eller så är det påminnelsen som dyker upp ibland. Om att det är över, för alltid.

Jag kommer aldrig mer att sitta och skråla allsånger i solupp- och nedgången på 87:ans tak med mina bästa vänner. Eller ligga och multiskeda i gräset efter en hård crocket-turnering. Inte heller kommer vi att skotta snö och elda upp en soffa för att kunna grilla i april. Eller natt/morgonbada i alldeles för kallt vatten vid Räkstigen.

Att växa upp och gå vidare vore kanske det mest vuxna alternativet. Men jag är bara 25. Åker fortfarande på ungdomsbiljett på tåg. Borde ju räknas om nåt.

Skulle behöva en dos av den här utsikten.

/ Lania

Befinner mig i en lite smågrå zon just nu. Beror nog på att jag sovit dåligt och inte mer än 5-6 timmar per natt sen förra tisdagen. Magen är orolig och jag ryckte loss ett gäng gråa hårstrån häromdagen. Att livet ska hålla på med den här berg- och dalbanan hela tiden. Jag blir ju så lätt åksjuk.

Sen oroar jag mig så klart för framtiden. Igen. Men så småningom ska jag väl få jobbnapp någonstans.

I dag när jag kom hem från jobbet bestämde jag mig i alla fall för att fylla min ljusgråa zon med lite fett och socker i form av en pannkaksmiddag. Works like a charm varje gång.

Nu ska jag duscha och sen klä in mig i en filt. Älskar att bo själv. Nakenhet är najs.

/ Lania

Spenderar extremt mycket av min lediga tid i min soffa. Jag har visserligen inte så mycket ledig tid för tillfället. Och den lediga tid jag har spendererar jag bland jobbannonser och personliga brev.

Är helt slut i huvudet, men i morgon bitti är det bara att skutta upp för att fortsätta arbetet med det lilla melodifestivalarkivet jag har jobbat med att bygga upp de senaste veckorna. Den här sidan spenderar jag dagarna med för tillfället. Har fyllt på arkivet till 1977, så nu återstår bara 19 festivaler. Efter det blir det troligtvis lite fix med Eurovision.

Om jag är extremt Mello-nördig nu? Japp.

Men, här i min soffgrop spenderar jag kvällarna. Och hoppas på att jag inom en snar framtid vet vad jag gör. Igen.

/ Lania

Efter en kort arbetsdag rullade jag hem till Sara med två glassar. Anders slöt upp och vi påbörjade planeringen inför söndagens superseriösa supé. Denna vecka var det tapas som gällde. Tokgott, som vanligt. Vi är så jävla bra på det här.

För de flesta innebär den gångna långhelgen en kort arbetsvecka. Men inte för mig. I helgen ska det spelas in lite webb-tv, och som frilansare existerar ju inte det här med komp, vilket innebär att det inte blir någon ledighet förrän nästa helg.

Tio dagars jobb i rad är väl egentligen inte så mycket. Jag drog ju 33 dagar i sträck i somras. Och en och en halv dags ledighet följdes upp av typ tjugo arbetsdagar till. Visserligen var jag enormt sliten, men jag överlevde.

Konstigt nog så blir jag mer trött av att sitta framför en dator i åtta timmar, än att springa på en restaurang/café/bar i typ 14 timmar. Därför har de senaste två dagarna varit awesome. Har fått komma ut i solen när vi rekat locations till inspelningen, varit och rotat i SVT's rekvisitaförråd i Frihamnen och ränt runt på stan och handlat prylar.

Ser i alla fall fram emot helgen, det blir skoj.

God natt.
/ Lania

Jag har aldrig varit någon trogen följare av Blondinbellas blogg. Mest för att jag inte är särskilt intresserad av hennes livsstil, men också för att hon har vissa värderingar som jag inte riktigt stödjer.

Däremot respekterar jag henne. Speciellt när hon gör saker som detta.

 

Läs mer om kampanjen Size me här.

/ Lania, tjockare än idealet och lycklig

P.S. Jag tvättar och har inte så mycket att göra. Därav bloggöverdosen.

Slängde ihop en liten brunch såhär på Valborg med sådant som jag hade i kylen.

Bacon, äggröra, champinjonstuvning med getost, lite mer getost, lite grönt och pommes.

Mitt telefonabonnemang lider mot sitt slut och lille Hugo Wildfire börjar bli trött. Så jag rekar läget efter en potentiell ersättare. Det ständiga valet: Android eller iPhone.

När jag kom hem från jobbet i går möttes jag av en trevlig överraskning:

Vips så hade min innergård gräs! Vad den där plåtboxen gör mitt i gräsmattan funderar jag fortfarande över. Skulle kunna vara någon slags ventilation eftersom mitt lilla kvarter är byggt ovanpå ett annat hus. Eller så är det en hemlig portal till en underjordisk grotta. Skulle mycket väl kunna vara det. Japp.

Lite trist att sitta inomhus och titta ut på det fina vädret. Men ska jag ta min jävla examen någon gång så är det bara att kötta.

/ Lania

Det här är den sötaste lille valpen någonsin, Khan. Jag är helt kär, och då har jag inte ens träffat honom. Han bor hos Björn uppe i Piteå och när jag ser honom önskar jag av hela mitt hjärta att jag inte var pälsdjursallergiker.